Vi vill inte ha full sysselsättning, vi vill ha allt!

Om ett hushåll skaffar en diskmaskin så hör du aldrig familjemedlemmar som förut diskade för hand, klaga på att ”detta sätter mig ur arbete”. Men konstigt nog så blir reaktionen just denna om detta händer i en större social skala. Då ses det som ett mycket allvarligt problem – ”arbetslöshet” – som bara kan lösas genom att man uppfinner fler jobb för människor att göra. Förslag om att sprida ut arbetet genom att införa en lite kortare arbetsvecka, verkar vid första anblicken som ett sätt att hantera problematiken mer rationellt. Men ett sådant förslag ifrågasätter inte det grundläggande irrationella hos hela detta sociala system som är baserad på varurelationer. Genom att reagera mot ett av symtomen hos denna irrationellitet (det faktum att vissa människor arbetar väldigt mycket, samtidigt som andra är helt arbetslösa), så förstärker man samtidigt illusionen av att merparten av dagens arbete är normalt och nödvändigt. Som om det enda problemet är att av någon konstig anledning så är arbetet ojämlikt fördelat. Det absurda hos 90% av dagens jobb pratas det inte om alls. I ett sunt samhälle, så skulle eliminerandet av dessa absurda jobb (inte bara de som producerar eller marknadsför löjliga och onödiga produkter, utan även det mycket större antal människor som är involverade direkt eller indirekt för att stödja och skydda hela detta varusamhälle) minska den nödvändiga arbetstiden till en så låg nivå (antagligen till mindre än 10 timmar per vecka) så att de enkelt skulle kunna fördelas och tas omhand frivilligt och kooperativt, och på så sätt eliminera behovet av en hel apparat för ekonomisk stimulation och för upprätthållandet av staten. Händelser i Frankrike den senaste tiden (vilka som vanligt nästan inte alls blivit omskrivna i amerikansk media) visar en uppfriskande kontrast till det vanliga ”progressiva” kravet på jämlikt löneslaveri. I december [1987] och januari [1998] så demonstrerade tiotusentals arbetslösa i dussintalet franska städer, och i många fall så ockuperades arbetslöshetskontor, försäkringskassor, socialkontor, statliga företag och inkassoföretag. Man invaderade rikemansaffärer och -restauranger och gjorde kollektiva räder i matvarubutiker. Denna rörelse, även fast den var mycket modigare än arbetslöshetsaktioner i USA, var tyvärr i stora delar under kontroll av officiella arbetslöshetsorganisationer (som i sin tur var dominerade av vänsterpartier och fackföreningar). Många av ockupationerna var däremot, för det mesta, utförda efter initiativ av personer som började gå bortom de officiella talesmännen och började tala och agera för sig själva. Denna radikala tendens började framträda i mitten av januari [1998] när arbetslösa kort ockuperade Paris Trade Center och universitetet École Normale Supérieure, och sen, när de blev utkörda av polisen, tog över en amfiteater i det närliggande Jussieu-universitetet. Även fast denna sistnämnda ockupation helt klart var olaglig, så lät universitetet bli att kalla på polisen, och dagliga samlingar på 100-200 personer hölls där de nästkommande två-tre månaderna. Medan de flesta av den officiella rörelsens ockupationer hade varit korta, byråkratiskt kontrollerade och enbart symboliska (enbart inriktade på att sätta press på regeringen att genomföra vissa reformer), så ville Jessieu-ockupanterna skapa ett fortgående forum för offentlig debatt. De öppnade upp sina samlingar för alla, istället för att begränsa dem till bara arbetslösa, och började söka länkar till andra grupper och kamper. Två huvudprinciper blev gemensamt bestämda av deltagarna: (1) att kampen skulle vara autonomt organiserad (partier, fackföreningar och andra hierarkiska organisationer blev utpekade som fiender mot all verklig radikal kamp), och (2) att lönarbete måste bli ersatt med fri, självorganiserad aktivitet. Jussieu-ockupationen ville inte representera någon, det fungerande enbart som en mötesplats där människor kunde diskutera vad som helst och sen, om de var så benägna, gå samman med andra intresserade och genomföra olika projekt. I vissa fall så genomfördes hela serier av mer eller mindre improviserade aktioner av kringströvande band bestående av dussinet personer. De kunde till exempel dra in mot stan för att störa en modeuppvisning eller kasta ruttna tomater på ett inkassoföretag, sen dra vidare för att invadera en matvarubutik för att pressa ägaren att ”donera” några kartonger med mat. De hoppade sen på tunnelbanan till en annan del av stan där de delade ut flygblad eller sprayade på väggarna (”Du får aldrig tillbaka tiden du har sålt!”, ”Vi vill inte ha en del av kakan, vi vill ha hela jävla bageriet!”) för att slutligen dra sig tillbaka till Jussieu på kvällen och rapportera om dagens äventyr. I följande text har vi översatt utdrag från några flygblad och kommunikéer. Vi sprider dem vidare eftersom vi anser att de kan vara användbara och utmana människor i andra länder som står inför samma situation. Inte (som så ofta händer med internationell ”radikal” rapportering) för att överväldiga människor med spektakel av överdrivna, exotiska händelser, och ge intrycket att revolutionen består av nonstop jordskälvande aktioner som bara kan genomföras av andra människor, någon annanstans på andra sidan planeten. Vi tror inte att Frankrike står inför randen till revolution. Aktionerna som beskrivs här involverade bara en liten minoritet av befolkningen, och rörelsen har redan börjat dö ut (det senaste vi hört från Jessieu är att de håller samlingar bara en gång varannan vecka). Men vi tror att många av deltagarna har upptäckt att verkligt liv börjar med personliga experiment. Och att sådana experiment ibland leder till större saker. Ken Knabb BUREAU OF PUBLIC SECRETS April 1998